Ikaros

Text skriven av Anton Käll


                                                                                                                                  
New York
25 Oktober 1929

 


För er som önskar gå i mina fotsteg.
Jag kunde flyga. Med pengarnas hjälp hade jag en kondors vingspann och en falks snabbhet. Jag trotsade isande vindar och flög till höjder människor inte ens kan föreställa sig, ur min välfärd skapades en känsla av evigt liv, men även närhet till döden. När ni läser detta flyger jag inte längre.

Jag har famlat i mörker förut, fler gånger än vad jag kan komma ihåg, men denna gång upplever jag mörkret som ett slut snarare än en möjlighet till förändring. 1918 blev jag sänd över hav och lik för att försvara den dröm jag senare kom att leva, drömmen utan varken lock eller botten, drömmen som innehåller bitar av himmelens sötma och helvetets lågor. Jag kravlade i leran genom skyttegravarnas tomhet men jag lät den aldrig ge sig till känna, med målet framför min näthinna kunde varken skrik eller hunger penetrera mina barriärer. Kylan gav sig aldrig till känna för mig, jag omfamnade den och lärde mig hantera den. Över de karga slätterna där vinden rasande piskade mitt ansikte, försökte tvinga mig tillbaka mot havets förrädiska lugn. Mot ett mål som ännu i denna stund tycks mig vara diffust, mot trygghet och frihet genom en skakande kontinent med sår som ännu var öppna. Jag var lugnet själv, kallt kalkylerande men också alltid på min vakt. Borta var barndomens osäkerhet och lekfullhet. Jag återvände hem tyngd av allvaret som blivit min närmsta följeslagare men även med en pliktkänsla som kom att följa mig genom åren. Jag var mindre människa, mer perfektion. En effektiv maskin med mina ögon fästa på målet.

Jag minns hur jag togs omhand, hur jag tillsammans med mina kamrater hyllades som hjältar för det vi gjort. Många lik hade passerats men när det görs för rätt ändamål behövs varken lagar eller normer. Vi var en nations stolthet och en världs beskyddare, förevigade i vår strävan mot vad vi trodde var frihet. Sekelskiftet slog sedan till med en kraft som inte kunde undgå någon. Blad vändes i en rasande takt och förändringarna stod tätt invid dörren i väntan på att använda. De vita kostymerna satte tonen för åren som komma skulle, bländande och utan skuld intog vi den glamorösa stilen och tittade aldrig bakåt. Inte innan det var för sent.

New York reste sig mot himlen under åren som följde. Vi strävade efter mer än vad den kalla jorden kunde erbjuda, uppåt, upp mot solens glöd och renhet. Det var i denna miljö jag tog mina första staplande steg mot evigheten ovanför. Min beslutsamhet hade aldrig tillåtit mig att tro något annat, men det var först under denna tid som jag verkligen insåg min potential. Min far hade under en längre tid drivit ett handelsbolag på en sömnig gata på Lower East Side, ett familjeföretag som likt staden i sin helhet fick luft under vingarna. Jag hade spenderat ett antal dags på hans kontor och blickat ut över skrivborden som prydligt stod uppradade mot Hudsons mjuka förbifart utanför fönstren. Byggnaden var vaggan för min drivkraft, jag insåg tidigt att jag inte ville bli kvar, jag ville segla med breda vingar över de alla. Efter krigets slut var jag halv som människa, men fulländad i den värld som senare kom att besegra mig.

Vi var alla naiva, vi tänkte aldrig på morgondagen och bekymrade oss aldrig för det som hänt tidigare. Inga lärdomar kunde dras ansåg vi, det som fanns inom synhåll var vår värld och vår egendom. Ung och hungrig som jag var tog jag utan eftertanke för mig av det som bjöds, världen låg inför mina fötter. Med pengarnas hjälp stod vi aldrig stilla, staden rörde sig ständigt och bjöd på en underhållande resa för de som vågade. Vi var alla vinnare, insvepta i glamourens ljuva komfort dödade vi alla tankar att det någon dag skulle ta slut, att vi en dag skulle nå högt utan fast mark under fötterna. Vi levde i luftslott och frodades i den välfärd som pengarna gav, de gav oss medlen för att höja oss över resten. Jag var inte den jag en gång varit, den timida och tysta gestalt som spenderade tiden med att drömma om himlens storhet. Den tycktes inte längre vara ett tak, den var bara nästa steg på vägen mot någonting större.

Jag jobbade hårt och undan för undan gav det resultat. Uppåt steg jag i hierarkin samtidigt som vinden olycksamt ökade i styrka runtomkring mig, tycktes våndas för vad som skulle komma. Jag inbillar mig att även jag tycktes uppfatta vindens viskande om den stundande olyckan, men i min iver var jag blind, ville inte se riskerna utan bara möjligheterna. Resan bar mig ut från den trygga kontorslokalen upp mot det förlovade landet kring Broadways prakt. Mitt första besök Wall Street innebar inte bara bekräftelse på att jag lyckats, det gav mig mod och nya trösklar att ta mig över. Det var nätter av kallt kalkylerande och dagar av analys, jag utvecklades till ett under av produktivitet men lade mina mänskliga egenskaper bakom mig i jakten på mer, på det som fanns bortom mitt synfält. Hungern efter mer var ständigt påtaglig, ständigt min följeslagare när jag jagade efter mer av det goda. Broar slöts ständigt i mitt bröst, men nya floder väntade bortom varje hörn, varje mål kämpades ner utan känslan av tillfredställelse. Jag var knappast ensam om min utveckling, runt om mig förändras världen i rasande takt. Ur jazzens sprudlande energi uppstod viljan att förändra, vi hade sett det värsta och allt låg framför oss. Det var vad vi inbillade oss.

Det kändes surrealistiskt. Hur något som tycktes så stabilt och enormt kan falla så snabbt och skoningslöst. Det känns som år har passerat även om det skedde igår, tiden passerar inte längre med den rasande hastighet som de senaste åren. Det är med ett snedvridet leende på läpparna som jag kan konstatera att jag, och vi, är besegrade av en fiende som stått framför våra ögon och hånfullt stirrat in våra ögon under en lång period. Min egen spegelbild kan jag inte trotsa längre, utblottad stirrar den nu tillbaks på mig i väntan på acceptans, utblottad stirrar de tomma ögonen in i min själ. Den har funnits där länge, väntat på sin chans att ge sig tillkänna. Medan jag stigit högre och högre har viskningarna stigit från ett lågt surrande till en kör av jämmer, närmare solen och dess inbjudande prakt. Jag trodde jag var oövervinnlig, men jag fick reda på att jag var precis lika sårbar som de människor jag såg ner på, de jag med vingarnas hjälp särade mig från. De vingar som skulle vara min flykt, min utväg från tristess och gråhet, blev i slutändan det som fällde den slutgiltiga domen, den de som för alltid kom att bannlysa mig från himlens prakt och renhet. Den som för sista gången gjorde det möjligt att hoppas, att se den ljuva framtid som jag sedan barnsben hoppats på. Minnena från den tiden domnar nu bort, ingenting betyder längre något. Vinden tilltar, kanske en gång för alla, det är inte längre ett alarmerande viskande som smeker mitt öra, det är ett hånfullt skratt som ljuder över stadens gator. Ljudet av förödmjukelse hemsöker nu mina trumhinnor, den verklighet som jag länge trodde var en lögn har gett sig till känna. Jag känner enbart hur blodet pulserar i mina ådror nu, inte längre med den intensitet och lust som en gång fanns. Gatorna runt omkring mig har ej längre den praktfulla glans som senast igår fanns där och spred hopp till de förväntansfulla själar som passerade mig.

Solen ler mot mig från sin position högt över mitt huvud, den tycks tilltala mig med en röst som dryper av hånfullhet.

-          Du trodde att du kunde lämna allt bakom dig. Att ett par vingar skulle ta dig bort från den du är. Dåre, du lät dig bländas av mig, ledas mot ljuset utan eftertanke, skanderar den hotfullt med en kraft som tycks få betongen runt om mig att skaka.

De vingar som skulle ge mig frihet blev den kedja som drog mig ner till smutsen, till den mark jag förtvivlat sökt att lämna under åren. Först nu, när jag återigen blickar uppåt med vördnad, ser jag de moln som hindrade mig, de stormbyar som kastade mig neråt och de fåglar som förgäves kvittrade om slutet på min stigning. Jag blickar nu uppåt en sista gång mot den himmel som skulle vara min räddning men som istället blev mitt slutgiltiga fängelse. När du läser det här flyger jag inte längre.


- Anton Käll -