Öppet brev till Landstinget i Östergötland

Kära Östgötska Landsting, jag heter Hanna och är född 1992. Jag är alltså fortfarande väldigt ung, ändå äter jag både Sertralin mot depression, Atarax mot ångest och sedan jag var 17 år gammal har jag inte kunnat ställa mig på en våg utan att få ett osunt förhållande till mat. Jag har gått till olika kuratorer och psykologer genom åren och känt att det har hjälpt mig mycket och vill verkligen fortsätta att göra det. Tyvärr är jag student och har en ekonomi därefter, så jag kan inte gå till en privat psykolog just nu, som jag gjorde när jag bodde i Karlskrona fram till för fem månader sedan.

För fem månader sedan flyttade jag från jobb, boende och en psykologkontakt jag varit mycket nöjd med, till mitt kära hemlandskap Östergötland. Jag insåg genast att det är viktigt för mig att ha samtalsstöd i någon form, men eftersom jag gick från en välbetald heltidsanställning till det glada, men något fattigare, studentlivet insåg jag också att jag var i behov av det stöd som erbjuds gratis i Landstinget.

Sedan fem månader har jag alltså från och till försökt upprätta en, i första hand, psykologkontakt, men inte ens fått tag på en kurator. Vad som gör mig konfunderad är att här går alltså en ung kvinna, medveten om att hon vill ha samtalsterapi och som fått antidepressiva läkemedel utskrivna, utan att ha fått till en varande kontakt med varken kurator eller psykolog.

De jag har haft kontakt med har varit Psykologmottagningen för studenter – som hänvisade mig till ungdomsmottagningen. Därefter ringde jag ungdomsmottagningen – som hänvisade mig till vårdcentralen. På vårdcentralen fick jag genast kontakt med en kurator – som hänvisade mig till Unga Vuxna i Linköping. Redan här blev jag överraskad. Jag är en patient, och likt andra patienter med hjärtsvikt, allergier, migrän eller vilka åkommor det än kan vara, har jag fått receptbelagda läkemedel utskrivna. Jag upprepar: jag är en patient, med receptbelagda läkemedel utskrivna. Varför är det då jag som ska höra av mig till Unga Vuxna? Varför i hela världen får jag inte hjälp av den medicinska instans jag vänt mig till, och som faktiskt erbjuder egna kuratorer?

Unga Vuxna är en samtalsmottagning för personer mellan 16 och 25 år. De har telefontid måndagar till torsdagar mellan klockan 10.30 till 11.30. De har också en 48 timmars garanti, man ska alltså bli erbjuden en tid för samtal inom två dygn. Som de flesta vuxna är bekanta med, har vårdcentralen ett telefonsystem som gör att man kan ringa dit, knappa in sitt person- och telefonnummer och sedan bli uppringd en bestämd tid. Unga Vuxna har ett telefonsystem likt en privatperson. Det finns ingen telefonsvarare, inget kösystem, men framförallt: det finns inga alternativa kontaktsätt, inte ens en mejladress. Antalet gånger jag har ringt dit under deras telefontid är, och jag har räknat dem, på tre arbetsdagar, 17 gånger. I luren har det tutat upptaget – alla gånger.

När en god vän i min närhet hade samma problem med en privat barnmorskeklinik i Norrköping tog hon till slut till den enda metoden hon gissade kunde fungera. Hon skickade ett handskrivet brev i ett kuvert med frimärke på. Hon blev uppringd och fick kontakt till slut.

Att en privat klinik inte går att komma fram till är en sak, att Unga Vuxna inte har ett modernt telefonsystem är en annan. Jag äter antidepressiva och jag söker aktivt hjälp, men det finns de som är djupare ned i depressionen än mig. Vad gör de? Min gissning är att de bokar en tid till läkaren och får mer eller tyngre antidepressiva piller utskrivna; just för att det är så mycket enklare att få en läkartid än en samtalstid. Är det meningen att man ska vara tvungen att skicka ett handskrivet brev för att få hjälp?

Unga Vuxnas garanti att erbjuda samtalshjälp inom 48 timmar låter fantastiskt bra. Men det är enkelt att lova något sådant om inte alla kommer fram. Och om jag har varit med om detta problem, då har fler garanterat varit det.

Min fråga till alla er som läser det här är: Ska det vara såhär? Ska våra ungdomar med psykiska problem inte få en chans till hjälp? Vi har både skyldigheter och rättigheter. Jag tar mina skyldigheter på allvar, gör Landstinget det?

Dela och sprid, var med och skapa debatt! Vi måste få ordning på våra Landsting!

 

Med önskan om bättre lycka till er andra,

Hanna Kannerstål

#1 - - Lina Steén:

Du är så stark och fin min vän.
Starkt och bra av dig att skriva om det här, både för att göra skillnad och hjälpa andra i samma sits.
Hoppas ditt inlägg skapar debatt. <3

Svar: Tack, det betyder mycket att det verkar läsas i alla fall, och det hittills har fått en sådan fantastiskt bra respons!
The Author

#2 - - katrin:

Heja dig som orkar.

Svar: Ja! Heja alla som orkar! Och heja de som inte gör det - deras tid kommer, och tills dess får vi andra kämpa lite för dem också!
The Author

#3 - - Kristian:

Jag känner tyvärr igen det här allt för mycket, och det är, som du säger, ett allmänt problem för (i princip) alla landsting. Tandvård och ögon/synfel är något som politikerna och landstingen öppet bekräftar att en får betala själv. Tyvärr gäller detta i stor grad även för psykologisk behandling, fast att det ska vara "högkostnadsskydd" och psykiatrin ingår i allmän sjukvård. I praktiken gör det inte det.

Fint att du skriver om dina erfarenheter!

Svar: Ja, jag misstänker att det är ett problem som spänner sig över hela nationen, tyvärr. Men jag tänker, att om jag, bara genom att göra en sådan enkel grej att dela med mig av det jag varit med om, kan hjälpa på något sätt... då är det värt det!
The Author

#4 - - Sofia :

Jag är i precis samma sits som du! Var stark!
Sofia Svensson

Svar: Du med!
The Author

#5 - - gävleborgs län.:

Hej. Jag har ätit alla möjliga happypills mot ångest, oro, tvångstankar, depression ocv alla möjliga sömnmediciner. För att någon skulle ta mig seriöst, lyssna på mig, tro på mig, se mig överhuvudtaget så fick jag ett val; Gå på en akut psykologtid på Hälsocentralen.
Det enda jag sa där var; Hej. Jag antar att jag är deprimerad med diverse tillbehör som ätstörningar och självskadebeteenden. Jag kan inte gå över en järnväg för jag är rädd att jag kommer ta livet av mig. Jag kommer snart ta livet av mig.
På mindre än fem minuter så hade jag ett kuvert i min hand. En remiss till psyk. Jag gick hem och duschade, grät, packade, kedjerökte, sminkade mig och ringde min dåvarande bästa vän. Sen mötte jag min mamma utanför akutens dörrar och gick källarvägen upp till psyk.
Blev inskriven.
Jag var där i tre månader. Vill ni veta det komiska med mitt frisläpp?
Dom visste inte vad dom skulle göra med mig så dom skrev ut mig.
Därefter fick jag träffa en samtalskontakt som jag trivdes hur bra som helst med, sen en psykolog och läkare som skulle ta test åå mog och behandla mig mot min PTSD.

Idag, just i detta nuet, ligger det en kvinna på en avdelning på vårat sjukhus. Allvarligt skadad efter ett självmordsförsök. Får hon komma in på psyk?
Nej, det får hon inte för hon är inte tillräckligt "sjuk".
Men när jag låg inne var det pensionärer där i väntan på att komma tilö ett äldreboende, det var stressade människor och ångestladdade människor och människor direkt från fängelset och människor som hade knivhuggit sin partner och dom som fick elchocksbehandlingar var och varannan dag.
Varför får inte en uppenbart självmordsbenägen människa läggas in?
Det var massvis självmordsbenägna på min avdelning. En hade hoppat framför en spårvagn, hon fick till och med transport hit.

För att inte tala om personalen på psyk.. Dom flesta borde inte jobba med människor.
Dom flesta märker inte när man fejkar någonting.
Jag vet inte hur många gånger jag skar mig själv på avdelningen, ingen såg någonsin det.

Svar: Hej, vilken historia du delar med dig av! Jag är imponerad över din drivkraft - det visar verkligen att du har gjort allt som står i din makt att få hjälp med dina problem. Det gör mig å andra sidan ledsen att höra att det fungerar så, ursäkta min franska, jävla dåligt. Kvinnan du berättar om är antagligen just en sådan människa som behöver hjälpen mest, och vågar jag gissa att hon inte själv har orken att ta upp kampen och ringa telefonsamtal på telefonsamtal för att få hjälp?
Det borde vara entusiaster och människor med stora hjärtan och en stor portion kärlek som jobbar på våra psykiatriska kliniker. Men å andra sidan borde vi ha politiker som kan berätta om deras egen politik utan att göra personpåhopp gång på gång i riksdagen.
Var börjar och var slutar problemet? Vem är det som har yttersta ansvaret?

Jag hoppas att du mår bättre, du verkar åtminstone vara medveten om din egen situation och det är mycket bättre än många tror! Jag är så glad och tacksam över ditt meddelande här på bloggen. All lycka till dig,
och naturligtvis till kvinnan du berättat om.

Med värme,
Hanna
The Author

#6 - - stoffe:

Hej Hanna!

Något är knas helt enkelt.. starkt av dig att ta tag i det och "lämna ut" dig och dina högst personliga hinder i livet.. Kämpar man på så når man resultat!

Well done!


Svar: Hej Stoffe!
Om jag, genom att vara helt öppen med vilka hinder jag stött på, kan hjälpa en endaste person eller få åtminstone en enda politiker med en liten gnutta makt, då är det värt vartenda ord. Som jag nämner i inlägget, det är inte mig som det här går ut över mest - jag har fortfarande orken kvar. Det är över våra medmänniskor som inte orkar fler motgångar som hamnar i en ohållbar situation.
Tack för ditt stöd, det är fint att få en kommentar som denna!

Lycka till och sluta aldrig kämpa för just dina mål!
The Author

#7 - - Marie Morell:

Hej! Jag har tagit del av ditt blogginlägg och kan bara beklaga att du inte upplevt en god tillgänglighet och ett bra bemötande.

Jag skulle vilja uppmana dig att vända dig till vår Patientnämnd http://www.lio.se/Halsa-och-vard/Synpunkter-pa-varden/
Eller ring på 010-103 00 00

Med vänliga hälsningar
Marie Morell (M)
Ordförande landstingsstyrelsen
Landstinget i Östergötland

Svar: Hej Marie!
Tack för ditt förslag och för den tid du tog dig när du läste igenom detta. Jag ska ta vara på ditt råd.

Vänliga hälsningar,
Hanna
The Author

#8 - - Sanna:

Heja Hanna!
Det är väldigt bra och vanliga funderingar som du har!
Psykvården/vården är åt helvete, men du försöker att göra något åt det.
Så toppenbra!

#9 - - Charlotte:

Eloge till dig som. Det är bra att du säger ifrån. Psykvården är långt ifrån vad den borde vara. Glad att det finns personer där ute som vågar säga ifrån. Kämpa på!

#10 - - C:

Hoppas att du har fått samtalskontakt nu