Tack!

Jag vill bara säga TACK till alla er som tagit er tid att läsa mitt öppna brev till landstinget, och till er som delat med er av det, och till er som kommenterat eller på annat sätt hört av sig till mig. Tack! Vi är helt klart fantastiska! 
 
Dessutom... så ringde Ungdomsmottagningen tre dagar efter att jag hade publicerat texten. Gissa vad de sa? De sa att de verkligen brydde sig om de som varit i kontakt med dem och att de hoppades att jag fått den hjälp jag behövt. När jag berättade att jag inte fått det, gissa vad de gjorde då? De slussade vidare mig till studenthälsan. Tack umo, för ytterligare ett nummer att ringa...
 
Men ärligt talat, att de överhuvudtaget ringde är ett mycket bra steg på vägen. Och det hade de inte gjort utan er.
 
Tack!

Öppet brev till Landstinget i Östergötland

Kära Östgötska Landsting, jag heter Hanna och är född 1992. Jag är alltså fortfarande väldigt ung, ändå äter jag både Sertralin mot depression, Atarax mot ångest och sedan jag var 17 år gammal har jag inte kunnat ställa mig på en våg utan att få ett osunt förhållande till mat. Jag har gått till olika kuratorer och psykologer genom åren och känt att det har hjälpt mig mycket och vill verkligen fortsätta att göra det. Tyvärr är jag student och har en ekonomi därefter, så jag kan inte gå till en privat psykolog just nu, som jag gjorde när jag bodde i Karlskrona fram till för fem månader sedan.

För fem månader sedan flyttade jag från jobb, boende och en psykologkontakt jag varit mycket nöjd med, till mitt kära hemlandskap Östergötland. Jag insåg genast att det är viktigt för mig att ha samtalsstöd i någon form, men eftersom jag gick från en välbetald heltidsanställning till det glada, men något fattigare, studentlivet insåg jag också att jag var i behov av det stöd som erbjuds gratis i Landstinget.

Sedan fem månader har jag alltså från och till försökt upprätta en, i första hand, psykologkontakt, men inte ens fått tag på en kurator. Vad som gör mig konfunderad är att här går alltså en ung kvinna, medveten om att hon vill ha samtalsterapi och som fått antidepressiva läkemedel utskrivna, utan att ha fått till en varande kontakt med varken kurator eller psykolog.

De jag har haft kontakt med har varit Psykologmottagningen för studenter – som hänvisade mig till ungdomsmottagningen. Därefter ringde jag ungdomsmottagningen – som hänvisade mig till vårdcentralen. På vårdcentralen fick jag genast kontakt med en kurator – som hänvisade mig till Unga Vuxna i Linköping. Redan här blev jag överraskad. Jag är en patient, och likt andra patienter med hjärtsvikt, allergier, migrän eller vilka åkommor det än kan vara, har jag fått receptbelagda läkemedel utskrivna. Jag upprepar: jag är en patient, med receptbelagda läkemedel utskrivna. Varför är det då jag som ska höra av mig till Unga Vuxna? Varför i hela världen får jag inte hjälp av den medicinska instans jag vänt mig till, och som faktiskt erbjuder egna kuratorer?

Unga Vuxna är en samtalsmottagning för personer mellan 16 och 25 år. De har telefontid måndagar till torsdagar mellan klockan 10.30 till 11.30. De har också en 48 timmars garanti, man ska alltså bli erbjuden en tid för samtal inom två dygn. Som de flesta vuxna är bekanta med, har vårdcentralen ett telefonsystem som gör att man kan ringa dit, knappa in sitt person- och telefonnummer och sedan bli uppringd en bestämd tid. Unga Vuxna har ett telefonsystem likt en privatperson. Det finns ingen telefonsvarare, inget kösystem, men framförallt: det finns inga alternativa kontaktsätt, inte ens en mejladress. Antalet gånger jag har ringt dit under deras telefontid är, och jag har räknat dem, på tre arbetsdagar, 17 gånger. I luren har det tutat upptaget – alla gånger.

När en god vän i min närhet hade samma problem med en privat barnmorskeklinik i Norrköping tog hon till slut till den enda metoden hon gissade kunde fungera. Hon skickade ett handskrivet brev i ett kuvert med frimärke på. Hon blev uppringd och fick kontakt till slut.

Att en privat klinik inte går att komma fram till är en sak, att Unga Vuxna inte har ett modernt telefonsystem är en annan. Jag äter antidepressiva och jag söker aktivt hjälp, men det finns de som är djupare ned i depressionen än mig. Vad gör de? Min gissning är att de bokar en tid till läkaren och får mer eller tyngre antidepressiva piller utskrivna; just för att det är så mycket enklare att få en läkartid än en samtalstid. Är det meningen att man ska vara tvungen att skicka ett handskrivet brev för att få hjälp?

Unga Vuxnas garanti att erbjuda samtalshjälp inom 48 timmar låter fantastiskt bra. Men det är enkelt att lova något sådant om inte alla kommer fram. Och om jag har varit med om detta problem, då har fler garanterat varit det.

Min fråga till alla er som läser det här är: Ska det vara såhär? Ska våra ungdomar med psykiska problem inte få en chans till hjälp? Vi har både skyldigheter och rättigheter. Jag tar mina skyldigheter på allvar, gör Landstinget det?

Dela och sprid, var med och skapa debatt! Vi måste få ordning på våra Landsting!

 

Med önskan om bättre lycka till er andra,

Hanna Kannerstål

Fotobetet: R


 
Månadens bokstav var R. Något som inspirerat mig ända sedan jag hörde den första gången är låten Royals med Lorde, så temat blev naturligtvis Royal.
 
Den förste i varje månad publicerar jag och fotografen/regissören Lina Steén en bild på våra bloggar. Varje bild ska symbolisera en bokstav i alfabetet, vilket vi har följt i kronologisk ordning sedan Augusti 2012. Syftet med projektet är att bibehålla och utveckla vår kreativitet. Denna månads bokstav var R.