En hårsmån från himmel och helvete

Det är när vi vänder ansiktet mot solen en dag i början av mars, och solstrålarna värmer våra kinder men lämnar våra ryggar i den ännu vinterkalla skuggan. Och när vi luras att tro att våren är kommen, för att i nästa stund bli överraskade av en snöstorm. Eller gångerna vi för en clementinklyfta mot munnen och våra förhoppningar om en söt, saftig frukt, krossas av en syrlighet som kan tävla mot vilken lime som helst. När vi märker hur livet går som en berg- och dalbana.

Vi strävar mot solen, klättrandes uppåt för att belönas med en fantastisk utsikt som lurar oss att tro att vi kan nå var vi än vill. Det är alltid belöningen vi vill åt. På toppen, med drömmar och visioner liggandes vid fötterna, står vi med känslan av att vara oövervinnerliga. Men oavsett om vi vill eller ej drar tiden oss vidare. Från toppen störtar vi ned. Det går fort och vi har bara en väg att falla. De många möjligheter vi trodde vi ägde har sprungit förbi oss som de illusioner de kanske var. Ett spår, en bana. Om vi faller, flyger eller hoppar återstår att se, kanske är det upp till oss själva, kanske inte.

Det är när vi ser formen av en spiral, där vi bara har ett val när vi befinner oss längst ut i de yttre ringarna. Där vi så lätt fångas av fartvindarna och det går fortare och fortare. Och vi färdas inåt, nedåt. Om vi någonsin hade inbillat oss att vi kunde hantera det får vi nu erfara att så inte var fallet. Vi är frukter som faller från träden, äpplen som faller under äppelträd, päron som faller under päronträd.

När vi upptäcker den ultimata pusselbiten, när vi finner den perfekta balansen mellan sött och surt. Som om någon serverat det ultimata receptet på ett silverfat framför våra hungrande ansikten. Det är när vi känner våra salta droppar rinna nedför kinderna samtidigt som ett lugnande sommarregn faller. Det är då, när vi känner allt det där, som vi känner oss som mest levande.