Tar ställning mot det blå F:et

 
 
Min blogg är till för att visa upp vackra saker, fina foton, vackra dikter, små roliga anekdoter och så vidare. Därför utfärdar jag nu en varning för att texten nedan är allvarligare och mer seriös än mycket annat som skrivs här. Så har jag sagt det.
 
Jag funderar ganska starkt på att ta bort mig från facebook.
 
Sedan någon vecka tillbaka har jag inte längre facebook på mobilen, och det har varit så skönt! Inga nya meddelanden som har plingat in om absolut ingenting. Inga "Anna Svensson har kommenterat Hans Petterssons incheckning på Café Kaffe för 2 timmar sen!". Jaha, och än sen? Vad bryr jag mig om det? Nu, när mobilen plingar till vet jag att jag antingen har fått ett sms, eller ett mejl. Inte en uppdatering om att någons kusin har "gillat" en incheckning på något ställe jag aldrig har varit på.
   Dessutom tycker jag att facebook förstör kreativiteten. När vi får en stund över till eftertanke, reflektion, eller en stund då vi skulle kunna göra något, skapa något, så öppnar vi den där lilla Facebook-appen eller skriver "F" i sökrutan på Internet Explorer. Trycker "Enter".
 
Andra saker som förstörs av detta evinnerliga användande av facebook är att normala sociala handlingar hamnar mer och mer i skymundan. Förr, när man skulle bjuda in folk på en fest, till exempel, då hade man några ganska vettiga alternativ.
 
1. Man gjorde ett formellt inbjudningskort, mer eller mindre fancy. Kunde också vara ett papper med text och ett
    OSA-datum.
2. Man ringde till personen eller personerna man ville bjuda in.
3. Man pratade med dem ansikte mot ansikte.
 
Nu skickar man en, ursäkta det något simpla kraftuttrycket (för det är ju väldigt fult att svära, dessutom är det väldigt ovanligt i vårt samhälle eftersom det är så många oskyldiga helgon som bor här), jävla facebook inbjudan! Denna inbjudan hamnar tillsammans med alla andra inbjudningar om konserter i Tyskland, diktuppläsningar på ett café i Umeå, trosbytardag i ett skjul i Ystad och så vidare. Dessa blandas naturligvis upp med diverse födelsedagar och diskussionskvällar då det är politisk pajkastning som står på agendan.
   Om man nu har fått en festinbjudan på facebook och inte ser den (men du har väl kollat dina facebooks-inbjudningar?!) och missar hela kalaset, då blir man på något sätt själv skurken för att man inte har kollat igenom alla inbjudningar tillräckligt noga.
 
För att fortsätta prata om vad facebook förstör så är det i någon mån respekten för sina medmänniskors olika värderingar och åsikter. Plötsligt är det okej att idiotförklara alla som inte tycker som de själva, att högljutt deklarera hur fel en del har om det och det, utan att för en sekund tänka på att det antagligen finns en hel hög med människor på vänner-listan som inte delar just den uppfattningen.
   Nu tänker jag naturligtvis på den senaste tidens pajkastning mot sverigedemokraterna. Ett krogbråk när någon stollig, full, (hög?) ung grabb vräker ur sig diverse svordomar. Plötsligt blir alla så förbannat präktiga! Jag mådde nästan illa när någon reporter på tv'n stod och såg bekymrad ut i tv-rutan och sa "Det känns väldigt otryggt att man kan bete sig på det här sättet och använda sig av sådana hemska uttryck, det visar på en väldigt otrygg människosyn" och så fortsatte det. Så, om jag super till en kväll och hamnar i något jävligt (oh, herrgud, hon svor igen!) onödigt och dumt krogbråk och skriker "jävla fitta" efter någon tjej som jag helst av allt bara vill klå upp, då har jag inte bara ett dåligt samvete att vakna upp till dagen efter, utan tydligen har jag också en hemsk människosyn! Oh, gosh. Jag skulle vilja se den som aldrig har använt sig av något av dessa uttryck kasta första stenen:
Hora, fitta, blatte, kuk, idiot, jävla, bög, och så vidare...
Det hade blivit tyst i facebook statusarna då.
 
Så, kontentan är helt enkelt den, att jag känner att facebook förstör för mig själv. Hela detta överskattade nätverk förstör, inte bara min kreativitet, utan även min kommunikation med mina vänner, och min respekt för människor som skriver arga statusar.
 
Och just nu väger det tungt för att ta bort facebook. Jag vill att mina vänner ska ringa mig och bjuda in mig på aktiviteter, jag vill prata med dem och diskutera saker med dem, jag vill inte läsa fler arga monologer oavsett om det handlar om sverigedemokraterna eller vädret eller sportresultat.
Jag litar på att de som verkligen betyder något blir kvar i mitt liv ändå.
 
 
 
Till sist vill jag bara påpeka att jag inte försvarar han SD-killen i krogbråket, tog bara det som exempel.
 
 
#1 - - Gustav Jonsson:

Riktigt bra poänger. Om inte facebook hade varit det smidigaste sättet för mig just nu att organisera alla olika föreningar/grupper jag är med i och hålla kontakten med internationella vänner på ett smidigt allt-i-ett ställe så hade jag också tagit bort det. Riktigt skräpigt i många fall, faktiskt. Håller helt med... Ibland känns det bara som att man håller på med något helt onödigt och dumt. Det är verkligen kreatitivetsdödande. Det värsta tycker jag nog ändå är hur det är oerhört svårt att ha en konversation med någon idag. Det känns som att alla (nästan) håller sin telefon i handen och samtidigt kollar facebook om vad det är som pågår, kommenterar någons status, en bild upplagd från gårdagens fest - eller vad det nu kan handla om. Det är då det är som trevligast att föra en konversation om något givande, tycker du inte? :)
Gud vad jag saknar dig!