P.

Först ökar pulsen, hjärtat pumpar frenetiskt vidare och flyttar runt på blodet i min kropp i en på tok för hög hastighet. Det börjar hetta nedanför hakan och jag vet att stora, röda fläckar breder ut sig på bröstkorgen. Snart når de röda fläckarna också mina kinder. En molande värk i magen börjar göra sig gällande och det känns som att jag inte kan bete mig naturligt längre. Jag måste ideligen flytta blicken av och an och jag kan inte koncentrera mig på det jag har framför mig längre. Huvudet känns som om det vore omgärdat av tunga regnmoln. Allt jag vill är att gömma mig under ett varmt och välkomnande täcke och dra min katt tätt, tätt intill mig.

Jag avskyr verkligen att såra människor.

Kultursvetten

Har många gånger har jag inte dött för konsten?
Hur många gånger har jag inte tagit sats, böjt mina ansträngda knän, skjutit ifrån, flugit och sedan fallit handlöst mot marken?


Om man ska göra någonting ska man göra det fullt ut, det har alltid varit mitt måtto. Är bara kroppen med medan själen är lämnad utanför, blir resultatet av vad man försöker skapa minst sagt dåligt. Likaså om man bara anstränger själen men aldrig kroppen. Blod, svett och tårar är en klyscha med många sanningar. Att åstadkomma någonting, på riktigt, kostar blodsmak i munnen, sjöar av svett utmed kroppen och mängder av tårar när man blottar sitt jag för att få det att fungera. Jag minns gånger då jag har dansat tills jag har slagit mig hårt, gånger jag strävade uppåt, uppåt mot himlen för att nå bara lite högre. Gånger jag kunde ha svurit på att jag flög, när jag sjöng. Men lika många minnen av teckningar på streckgubbar så totalt utan liv att det kunde ha varit en maskin som ritat dem. Ett konstverk, oavsett om det består av hastigt avslutade ögonblick, toner eller färg, ska kännas i hjärtat. Någon ska ha offrat en liten del av sig själv. Det är det som skiljer konst från skräp är inte skicklighet eller tid, det är blodet, svetten och tårarna.